Återblick från Afrika

1mars Dag 4

Idag kl9.30 drog vi iväg till kyrkan. på vägen dit skulle vi köra om en lastbil, på insidan, och föraren vinkade förbi oss så vi körde om. När vi va snett framför sa de PANG! och jag förstod att lastbilen hade smällt in i våran bil. Tvärnit. Mitt i gatan.
De kommer bilar i full fart från båda hållen och de har lyckats göra 6-filsväg av den dammiga, gropiga ca 5 meter breda asfaltsvägen. Behöver jag säga att jag va skräckslagen & trodde jag skulle bli mosad? Douglas & Jane flög ut ur bilen & började skälla ut lastbilschauffören. Jag undrar vad man säger när man är så arg om man är kristen och inte kan svära... efter ett tag åkte vi, vi hade inte tid att vänta på polis för då hade vi blivit försenade till kyrkan.
Kyrkan va en enorm fyrkantig tegelbyggnad me tak men inga väggar, bara stolpar som höll upp allt & fint tyg täckte insidan av väggarna vid altaret. Det kryllade av folk. Barnen går till en annan del av kyrkan & har en annan sorts gudstjänst. Jane & jag satt nästan längst fram i vuxenkyrkan. Vid altarets ena mikrofon stod en stor, lång man me stor mage & glänsande pyjamasklänning, vid den andra mikrofonen stod en kort tanig man me klänning. Den stora mannen skrek på engelska & gestikulerade vilt me armar & ben, den lilla smala mannen översatte allt till swahili.
Biblarna var på engelska. Det var massa dans & sång. Jag stod där som en pinne först, obekväm som jag va me att befinna mej i en afrikansk kyrka omringad av människor som skulle förakta mej nåt fruktansvärt om dom visste att jag inte tror ett skit på gud, lite smått panikslagen över tankarna på vad Jane just sagt, att jag ska fram till altaret snart. Efter en stund började jag gunga me lite smått.
Mot slutet skulle alla nya gå fram till altaret & ta emot en frälsning elle nåt, & de va alltså de Jane hade sagt att jag skulle göra. Ett tjugotal afrikaner & jag gick fram & ställde oss me ansiktet mot altaret & pastorn gick fram till var & en & gjorde nåt tecken. Efter de vände jag mej om & fick en chock när jag såg ut över folkhavet i kyrkan & insåg att jag va ensam vit bland 500 afrikaner! :-O
Vi nya fick gå ut till ett litet kapell & sätta oss där, de bjöd på läsk & kex medan de gick runt & tog namn & kontaktuppgifter. Dom frågade mej om jag var född igen, "nej bara en gång såvitt jag vet" tänkte jag, fattade inte ett skit. Va? Jag vet inte...sa jag. Då bad tjejen mej repetera de hon sa & när jag gjort de så berättade hon att jag va nu "saved", pånyttfödd & har bekänt att jag är en syndare så att gud kunde ta emot mej.
Vilket fruktansvärt hyckleri!
Väl utanför sen, packade Jane in ca 30 barn & de anställda från barnhemmet i en buss som rymmer 14 pers & resten av oss åkte i Janes bil tillbaka till barnhemmet. Där va de en grupp engelska flygvärdinnor & hälsade på & delade ut ritböcker & pennor till barnen. Då blev det helt plötsligt skitjobbigt. Jag fick verkligen kämpa mot tårarna. En alldeles för intensiv dag för att kunna hålla humöret uppe. Jane körde bilen hem sen. Herregud. Tvärnit efter tvärnit. I baksätet satt jag & två "anställda" me lilla ettåriga Jeremiah i knät, i kofferten satt 5 av de yngre barnen. Vid varje tvärnit slog Jeremiah i huvet i sätet framför. Han rörde inte en min. Sjukt att han inte började gråta :S
Jag ska anstränga mej mer me barnen imon...sluta va så blyg, de e svårt...